Såg att någon frågade hur mycket man har betalat som mest för en middag – och om det var värt det. Då kom jag direkt att tänka på när vi blev riktigt blåsta i Italien…
Vi har absolut lagt flera tusenlappar på fine dining-middagar genom åren. Den bästa hittills? En överraskningsmeny i fem rätter som vi åt i Amsterdam. Maten där var helt magisk – varenda rätt satt perfekt, och det kändes verkligen värt varenda krona. Jag försökte googla fram namnet på restaurangen nu men lyckades inte hitta den. Tyvärr. För dit skulle jag gärna gå igen!
Till skillnad från ett annat minne… Vi var i Venedig tillsammans med ett par kompisar och en kväll bestämde vi oss för att bara ta första bästa restaurang. En charmig kypare kom fram, log brett och delade ut menyer. Medan vi satt och kikade lite, kom han tillbaka och pratade varmt om dagens special: någon slags fisk och hummerpasta – ”perfekt att dela på” enligt honom.
Men så fort han visade vad det kostade höll han, väldigt diskret, ett finger över priset. Det märktes att det där inte var första gången han körde den taktiken. När maten kom in så var det en hel fisk, vilket i sig inte hade varit ett problem – om vi inte hade gått på tricket med kilopris. Både fisken och pastan kostade nämligen per kilo. Fisken var överkokt, pastan var okej – men knappast något man minns. Förutom prislappen då… 3 500 kronor, tack och hej.
När vi ifrågasatte notan fick vi bara ett skratt och en axelryckning till svar. Det värsta? Vår vän Micke fick en dålig känsla mitt i middagen, googlade restaurangen – och då kom alla varningstecken upp. Massor av recensioner som beskrev exakt samma bluff. Men då var det redan för sent. Maten var uppäten och det enda som återstod var en dyr läxa.
Snopet, minst sagt.
Elins matdagbok 