Nu är det verkligen nedräkning. Imorgon gör jag min sista arbetsdag innan julledigheten, och det känns mer än välbehövligt. Tröttheten har hunnit ikapp mig fullständigt. Till och med Ludvig somnade i bilen på väg till förskolan i morse – första gången det någonsin hänt. Det säger en del.
Jag tror att det är en kombination av mörkret, alla händelser och sorger i familjen den senaste tiden och en total brist på D-vitamin. Jag äter vitaminer, tänder ljus och försöker på alla tänkbara sätt locka fram lite energi. Ändå känns det som att vada fram i mörker. Så trött.
Imorgon. Imorgon kanske det vänder.
Det som ändå skänker ett lugn är att nästan alla julklappar är klara. Det återstår bara lite småfix som ska göras imorgon. Granen har vi också fått upp, och även i år tycker Ludvig att det är den finaste granen någonsin. Precis som det ska vara.
Så hoppet om julkänsla lever. Och på lördag vänder det dessutom – då blir dagarna ljusare igen. Då har vi tagit oss igenom ännu en mörk och tuff period. I år igen.
Elins matdagbok 