Almunecar – min plats

Imorse vaknade jag tidigt, först av alla. Så jag tassade upp, smög förbi sovande barn och gick ut på balkongen. Därifrån ser man gamla stan som sakta håller på att vakna. Mopedenerna börjar låta och fiskmåsar skrika. Jag känner en sån enorm tacksamhet att få ha den här platsen. Tacksamhet mot mormor och morfar som köpte lägenheten för länge sen och tacksamhet mot mamma och hennes bröder som låter oss använda den. Den har en speciell plats i mitt hjärta den här platsen. Lukas sover just nu i samma säng som jag sov i när jag var liten..

Jag har spenderat mycket tid här nere själv med min mormor och morfar under min uppväxt. När jag var tio år minns jag att de skulle åka på en av sina årliga resor ner. Och mitt tioåriga jag tyckte att det var högst orättvist. Då kom min handlingskraftiga och idérika morfar på att jag kunde väl flyga ner till dem. Sagt och gjort, vi bokade ett flyg till mig och mina föräldrar lämnade mig på Arlanda. I Malaga togs jag emot av mormor och morfar. Tänk att de lät mig göra det, vilket äventyr det var. Och hur jag växte av det ansvaret. Är nog därför jag är totalt trygg med att resa idag.

När jag som sjuttonåring skulle ha praktik i gymnasiet så gjorde jag den här. Genom bekantas bekanta fick vi tag i två danskor som drev en restaurang här nere. Så då åkte jag ner och bodde med mormor och morfar i fyra veckor.

Så den här platsen är starkt förknippad med mina älskade morföräldrar och minnen. Jag är genuint lycklig när jag är här. Så idag ska vi gå till gamla kyrkan och tända ljus för min älskade mormor som tyvärr inte finns med oss längre. Sen ska vi njuta av kaffe i solen på stranden och låta tacksamheten skölja över oss. Större planer än så behövs inte under en dag.