Min älskade morfar

Igår, på en av de vackraste höstdagarna, somnade min morfar in. Han fick äntligen vila efter ett långt liv och efter en lång tids sjukdom som sakta tog honom ifrån oss. Min morfar – min absoluta bästa vän när jag var liten. Jag har haft den lyxen att få växa upp med en närvarande, kärleksfull och framför allt busig morfar. En morfar som gav mig barndomsminnen fyllda av glädje, skratt och trygghet.

Vi gjorde så mycket tillsammans; vi barn fick alltid vara med. Och mitt allra finaste barndomsminne är just med honom. Det är när vi smög upp tidigt på juldagsmorgonen, drack en kopp te och sen gick till julottan. Jag vet egentligen inte var idén kom ifrån, för ingen av oss var särskilt troende, men promenaden dit var magisk. Knarrande snö under skorna, bitande vinterkyla och julstjärnor som lyste i några fönster. Det kändes som att det bara var han och jag i hela världen som var vakna. Jag minns att vi pratade om allt möjligt, men det viktigaste var känslan av att få ha honom helt för mig själv – en helt egen stund på jorden.

Så vila nu, morfar. Var med mormor och ställ till lite bus där ni är. Tills vi ses igen.
Jag älskar dig.

PS: jag lovar att mata småfåglarna Klas så länge ❤